En väl fungerande värdepappersmarknad förutsätter samförstånd och förtroende från både allmänheten, placerare, politiker och företag. Svenska börsbolag, deras ägare och rådgivare har därför ett starkt intresse av att bidra till god etik på värdepappersmarknaden. Det uppnår man bäst genom att näringsliv och andra intressenter gemensamt utformar och beslutar om regler och vad som är god sed. Självreglering är även ett viktigt instrument för att undvika en alltför detaljerad offentlig reglering. Takeover-reglerna, ersättningsreglerna och bolagsstyrningskoden är exempel på områden där Sverige valt självreglering före lagstiftning. Den största fördelen är att marknadens främsta expertis med praktisk erfarenhet deltar i utformandet. Därmed uppnår man god förankring och god efterlevnad bland dem som ska tillämpa reglerna. En annan stor fördel med självregleringen är att den är flexibel och snabbt kan utvecklas och anpassas till förändringar. Sannolikt medför självregleringen dessutom lägre kostnader för företagen jämfört med offentlig reglering. Den alltmer växande och detaljerade EU-regleringen, med ett ökat antal tvingande regler, innebär samtidigt utmaningar för den svenska självregleringen och medför krav på att hitta lösningar som alternativ till EU-reglering eller som metod att genomföra EU-reglering inom området. Även om en del områden som traditionellt omfattats av den svenska självregleringen numera övertagits och täckts in av europeisk reglering så har även nya former utvecklats för att nyttja självregleringen inom dessa nya europeiska ramar. Så har till exempel myndighetsuppgifter på värdepappersområdet delegerats av Finansinspektionen till Aktiemarknadsnämnden och Nämnden för svensk redovisningstillsyn, vilket markerar självregleringens starka ställning.